Ett barn är oss fött. Snart kommer Han igen.

Messianska profetior i Bibeln är ett mycket givande forskningsobjekt för oss troende, skriver bibelläraren Benjamin Turkia.

Profetior ger oss bakgrunden då vi forskar i vår Frälsares liv i evangelierna. Då vi läser Apostlagärningarna och apostlarnas brev upptäcker vi att dessa innehåller rikligt med material om Messias återkomst. En sak hejdar oss dock. I profetior av Gamla förbundets profeter är det ibland svårt att se när de talar om Messias första respektive andra ankomst. I själva verket ser det ut som om man ser de båda nästan som en enda händelsekedja.

Jesaja 9:6-7 förkunnar: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, [direkt översatt: Mirakel som ger råd], Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut …” (Anmärkningen i klammern är min egen.)

Enligt Jesaja 7:14 föds Sonen av en jungfru. Han är den utlovade, kvinnans säd, i 1 Mosebok 3:15. Å andra sidan ska Han lida så som Jesaja 53 och Psalm 22 berättar för oss. Han måste dö. Döden kan dock inte behålla Honom, för i sig själv är Han fullkomligt helig och rättfärdig.

Jeremia 23:5-6 berättar för oss att Gud ”skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David”, en som ska ”regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet.” ”…och detta är det namn man skall ge honom: Herren [JHWH] vår rättfärdighet.” I Sakarja 6:12-13 berättas att samma telning ska bygga upp Herrens tempel. Profetian är en direkt fortsättning på vad Gud lovade David: att hans son skulle bygga ett tempel åt Herren och att hans kungadöme skulle befästas. Profetian talade om Davids egen son Salomo, men där finns även saker som kan syfta till en mäktigare Davids Son som föds senare och som är Messias, Guds Son.

Israels lärda står inför ett mysterium

Å ena sidan talar profetiorna om en lidande Messias, å andra sidan om en regerande konung. Det är inte lätt att komma till slutsatsen att mellan beskrivningen om den lidande och den regerande Messias inryms ett par tusen år. De lärda tolkade därför profetiorna så att det skulle komma två Messiasgestalter. Först skulle det komma en lidande Messias, Josefs son (för Jakobs sons, Josefs, liv innehöll mycket lidande). Denne Messias skulle inte lyckas bringa frid på jorden eller en slutlig seger för Israel. Efter honom skulle det komma en kung ”Mashiah Ben David”, Messias, Davids Son, som man väntade på.

Om de lärda hade tänkt på saken ur en annan synvinkel skulle de kunnat upptäcka att den lidande Josef även regerade över hela Egypten. På samma sätt var den regerande kung David i början förkastad av sina bröder, förföljd av kung Saul och en man som fått lida mycket. De två bilderna talar alltså trots allt om en och samma person.

En gång samtalade jag med en rättrogen ortodox jude. Samtalet fördes i väldigt vänskaplig ton. Han tyckte dock inte att det jag berättat passade in i judendomen. Då frågade jag honom, vilken judendom han menade. Mannen visste vad jag menade. Dagens ortodoxa judendom har genomgått många förändringar. Den Messias jag talade om passade bra in i det gamla judiska tankesättet.

En annan gång diskuterade jag med en from lärd ortodox man i svart kappa. Genast i början av vårt samtal frågade jag honom: ”Stör det dig att jag anser Jeshua (dvs. Jesus) vara den som enligt Jesaja 53 bar våra synder och är Messias?” ”Inte ett dugg”, svarade han, ”det passar bra in i den här bilden.” Alla ser dock inte så långt.

I dagens judendom tänker man på följande sätt: Om Jeshua hade varit Messias skulle Han ha behövt göra minst tre saker: samla de fördrivna av Israel, dvs. de tio förlorade stammarna, bygga ett tempel åt Herren och skapa fred, inte bara i Israel utan i hela världen. De viktigaste egenskaperna hos Messias verkar inte sammanfalla med Frälsarens agenda eller åtminstone har dessa punkter skjutits på framtiden, så att de aldrig kommer att ske genom den här mannen.

Hur kunde missförståndet ske?

Man letade först och främst efter yttre lösningar i Israels Guds plan, inte efter ett nytt rent hjärta. Man startade i fel ände, eftersom Gud alltid verkar inifrån och ut. Även naturen visar oss det. Saven som rinner i en trädstam ger kraft till bladen att slå ut. För att vi ska få ett nytt hjärta måste vår felaktiga relation till Gud först helas.

Gud kunde ha varit redo att uppenbara sitt rike redan vid Messias första ankomst. Men vi människor var inte beredda. På sätt och vis blev det för vår tröghets skull en tvåtusenårig väntan, men Gud kände till det i förväg och godkände det.

Sedan till något mycket förunderligt. Samlandet av de förlorade stammarna, byggandet av templet och införandet av fred är just de viktigaste punkterna i evangeliet och den apostoliska förkunnelsen. De skulle först införas invändigt, och först vid den andra ankomsten syns de offentligt. Johannes skrev att översteprästen i Joh 11: 50-53 hade sagt att tack vare Frälsarens död skulle inte hela Israels folk gå under. Dessutom skulle Hans död samla Guds kringspridda barn, såväl de försvunna stammarna som de andra. Hela andra kapitlet i Efesierbrevet talar om detta, Paulus var ju rabbin innan han blev apostel.

För det andra är Messias huvuduppdrag att bygga ett andligt tempel: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” (Joh 2:19). Att förkunna Hans uppståndelse från de döda är att bygga det nya templet. ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” Paulus håller med: ”I honom blir också ni sammanbyggda till en boning [ett tempel] åt Gud genom Anden” (Ef 2:22).

För det tredje, efter att Han visat sin sida och sina händer för lärjungarna förklarade Jesus: ”Frid vare med er!” Han gav dem fridens budskap dvs. budskapet om evangeliet (Joh 20:21, 22) och andades in den Helige Ande i dem. ”Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära.” (Ef. 2:17).

Jesu första och andra ankomst

Redan vid sin första ankomst gav Jesus oss den verklighet Israel väntat på. Vid Hans återkomst kommer hela världen att få se den. Må Hans andra ankomst vara oss lika kär som den försoning som den första gav oss.

Text: Benjamin Turkia
Översättning från finskan: Rakel Waltman